guermouche.com

About

www.guermouche.com

Story

Oscar Guermouche’s work is focused on the text's construction of the subject. Through the language’s relation to structures and its structuring functions, he questions the biography, the self-portrait, and the body. Often using re-constructed and post-constructed fragments of a personal history - a kind of autobiographical fictionalization - his own person as well as its character are portrayed, as both subject and object.
His work is based on compilations and displacements of texts and pictograms. At the same time his works includes a variety of techniques such as drawing, painting, photography, objects, prints, social medias, publications, and tattoos.
Oscar Guermouche was born in 1977 in Stockholm, and educated at Konstfack University College of Art (MFA 2009). He lives and works on Öland, Sweden. His work has been exhibited at inter alia Kalmar Konstmuseum, Nationalmuseum in Stockholm, the biennale Qui Vive? in Moscow, Sleepwalker Projects in Toronto, Kunsthalle Rostock, Y-Gallery in Minsk and Lokal 30 in Warsaw. He is also the author of several published books and essays.

www.guermouche.com

----------------------------------------------

"Oscar Guermouche via Leif Holmstrand", Leif Holmstrand
epilogue, Vad gör du just nu?, Flamme Forlag, 2011

Oscar Guermouche ansökte aldrig om medlemskap i Group Material på den tiden det var möjligt.

Oscar Guermouche arbetar på eget initiativ inte inom det militära, främst för att undvika frestelsen att fotografiskt fetischera unga militära manskroppar på det sätt till exempel Collier Schorr gjort för länge sedan.

Oscar Guermouche bygger med sin konst inga broar mellan politisk konceptualism och radikal introspektion.

Oscar Guermouche grunderar aldrig själv de dukar han sedan förser med text, eftersom dominans, auktoritet och skillnad är avgörande faktorer i negationsprojektet.

Oscar Guermouche har hittills valt avhållsamhet vad gäller att hugga Jenny Holzers truismer i sten.

Oscar Guermouche jagar inte efter ny diskursproduktion där sådan inte står att finna, och lämnar därför konstkritik och grundskola åt sina respektive öden.

Oscar Guermouche stod aldrig modell för Caravaggio och dennes mest brutala manlighetsskildringar, och har enligt ryktet aldrig ångrat detta ställningstagande.

Oscar Guermouche sökte inte upp Bjarne Melgaard för snart tio år sedan med fadersmord i sinnet och längtan i hjärtat.

Oscar Guermouche vägrar konsekvent att låta hävstångsprincipen höja guermouchekonstnärskapets skvallervärde över den institutionella konstteorins.

Oscar Guermouche är inte Barbara Krüger, även om somligt tycks tyda därpå.

Oscar Guermouche öser aldrig ur samma dödliga källa som romantikens sjuka mästare.

Oscar Guermouche övervägde aldrig könskorrigering som konstnärligt statement under ungdomsåren, och lever inte – jag repeterar: INTE – stealth.

Jag försöker ta mig in i en tankegång som gäller offentlighetens produktion av det individuella, försöker förstå det där med återgivning av identitetsmarkörer, kön, igenkännbar historia. För varje kopierad reflektion, varje samplat verklighetsfragment sker en förskjutning av det begäret ville duplicera; inget är sig riktigt likt, men heller inte mer än marginellt annorlunda. Detta förstör både minne och tid. Allt ersätts med dramaturgi. Ur dramaturgin läcker grammatik och utsagor, små katastrofer, formuleringar som snärjer erfarenhet och minne. Dagbokens gissel. Dess glädje och rappa humor. Leken med ord som blir personlighetens ord, det är allvar nu och tävlingen gäller antal kommentarer och mina skratt, det gäller status – naturligtvis gäller det status: målet för alla litterära och konstnärliga gester. Men också social plastik (Joseph Beuys). Eller responsivitet, kaoslekar, det sociala livets elementära former (Johan Asplund). Faktiskt gäller det aldrig status, nu när jag tänker efter, eftersom det inte finns något annat än en korsväg (och internet) inom varje självhävdelse och föreställning om första person singular. Det rör sig mellan bokstäverna, replikerna, det skrivna och kända, kanske gäller rörelserna allt det ingraverade, bläck i hud, minneskarta, örfil. Vi är alla delaktiga bortom artighet och sans. Digitala hallucinationer. Typsnitt. Interaktion. Beroendecentrum. Det kommer inget mer.

----------------------------------------------

"Efter ord", Magnus Bärtås
epilogue, Sent Items, Bokbål Förlag, 2009

Ibland tänker jag på hur vissa saker och ting framstod innan jag blev invand och tillvand. Även fenomen och enskilda människor. Det krävs en distansering för att hitta en sådan främmande syn, en syn som är svår att skapa på konstgjord väg.
När jag tänker på konstvärlden minns jag – och lyckas ibland nästan frammana den ursprungliga känslan – att jag såg brackigheten. För att se denna brackighet i konstvärlden tydligt och klart, eller återskapa känslan – måste jag nu ta ett litet steg åt sidan därför att jag blivit så tillvand.
För inte har konstvärlden blivit mindre brackig?
(Brackigheten – smaka på detta underbara ord. Ett ord som attackerar laddat med klasshat. Oerhört populärt på sjuttiotalet bland vänstermänniskor som ofta uttalade det med en dos undertryckt självhat. Relevant och högst användbart i dagens Stockholm där människor satsat allt på bostadskarriärer, men där något krackelerar inifrån och brackigheten bryter fram och visar sig obönhörligt och naket.)
Det är något av en fåfäng dröm för vissa konstnärer att aldrig bli invanda och tillvanda utan kunna behålla, eller i vissa ögonblick kunna anlägga, en distanserad, eller fenomenologisk blick, där man ser tingen, människorna och fenomen framträda "så som de är". Med denna dröm följer viljan att kunna gå in och ut ur sociala sammanhang, att avlyssna konversationer, att samla in händelser, att mäta upp och jämföra dem, att skapa sammanställningar. Att hitta ett språk som inte lider av det invanda och tillvanda.

Oscar Guermouche håller på med sådana saker anser jag – om man eliminerar flanöraspekten – avlyssningar, förflyttningar, sammanställningar, ordens valörer och värden, inte minst deras sociala värden. Orden framträder, liksom språkspelen och användningsformerna.
Man kan bli förvånad över hans tilltro till just sammanställningens form; de torra redovisningarnas praktik: att det räcker med att skapa ett arkiv, eller ett faksimil. (Faksimilet är hans estetiska ideal, verkar det som). Sedda vart och ett kan hans verk te sig som enkla rapporter eller presentationer av fakta. Men om man ser flera av dem och läser in dem i ett sammanhang förstår man att här finns en annan aspekt. Här finns ett tydligt centrum som i stort sett alla verk vrider sig kring, nämligen den egna biografin. Det är därför helt logiskt att han kan nämna aggressiva självbiografiska romaner som Gunilla Linn Perssons Livstecken som inspiration samtidigt som han placerar sina verk i den konceptuella (amerikanska) tradition som Benjamin Buchloh kallade "administrationens estetik" där diagram, kartor, tabeller och statistik kom att ingå på ett naturligt sätt.
Man inser också, efterhand, att striktheten och kontrollen i Oscar Guermouches "presentationer" vilar på en mängd estetiska och diskursiva överväganden – till exempel vad det gäller typografin – och att denna strikthet förmodligen också är ett motdrag mot det utelämnande och privata i det självbiografiska.

Frågan om språkets förhållande till institutioner eller strukturer och språkets institutionaliserande funktioner har varit närvarande från hans tidigaste arbeten. Symptomatiskt är hans verk Namna från 2003 då han med Svenska Akademiens ordlista i handen benämnde föremålen i sin närmaste omgivning genom att finna de substantivlistade ord som mest överensstämde med objekten. Han skrev dem på en Dymo-apparat, fäste den röda Dymo-tejpen på föremålen och fotograferade sedan av dem. Ordens instiftande verkan överbetonades, den minutiösa aktiviteten bildade en scen där en människa antingen har drabbats av minnesförlust eller håller på att lära sig ett nytt språk. Orden fungerar bokstavligen som fästpunkter i världen.

Guermouche förde under sitt första år på Konstfack bok över sina klasskamrater och gav dem "betyg" efter en femgradig skala för att sedan presentera resultatet som ett verk med progressiva diagram och den anteckningsbok där varje dags betyg för var och en av de iakttagna presenterades (Behaviorism, 2003-2004). Det hela var mindre populärt, men han försökte övertala studiekamraterna att inte ta det personligt.
Vid samma tid skapade han ett kronologiskt minneskartotek över sina sexuella kontakter. Den lilla grå lådan, med namnkort och plastfickor med könshår, tycks befinna sig långt från lidelser och erotik (50, 2003).
Något år senare gjorde han ett verk om det kodade SMS-språket mellan narkotikalangare och missbrukare (Din hund är sjuk, 2005), ett språk som tagit sig dräkten av menlös, stillastående normalitet för att kamouflera den egentliga meningen. Texterna, som utgick från autentiska meddelanden från aktörer på Stockholms kokainmarknad, presenterades både på affischer och som en dialog med skådespelare. Att Guermouche kunnat se och även analysera sådana språkligheter, som uppstår som konsekvenser av handlingar inom grupper för att med tiden få sin egen historia och estetik, bygger förstås på en djup erfarenhet som måste komma ur deltagande. Det krävs att man tar sig ur tillvandheten för att göra dessa verk, även när det gäller drogerna.
Flera hårda machomiljöer, fjärran från den svenska konstvärldens mjuka medelklassideal, ger erfarenhetsgrunden för dessa verk. Inte bara drogvärlden, utan även tillvaron vid Lapplands Jägarregemente (vilket omnämns som ett av de mest krävande och hårdföra av alla elitförband i Sverige). Vi vill åka till Moskva (2008-2009) lyfter fram de pinsamma och obehagliga sånger svenska elitsoldater använt för att peppa sig själv. I texter målade i röd färg på svenska fanor framträder de hatiska och sexistiska föreställningarna, alla med "ryssen" som fokuspunkt:

ALDRIG VIKA ALDRIG FRUKTA
RYSKE IVAN SKA VI TUKTA
VI VILL ÅKA TILL MOSKVA
DÖDA RYSSEN OCH MÅ BRA
NÄR VI BRÄNNER RYSKA BYN
DÅ STÅR KUKEN RÄTT I SKYN

Alla dessa verk som jag nämnt, och ytterligare några, har "ramats in" av ett övergripande projekt som pågått under loppet av sju år – de har alla avsatt en vinjettliknande tatuering på den egna kroppen. Det finns förstås en logik i detta – att även kroppen utformas till ett arkiv och en utställningsplats. De egna erfarenheterna processas och distanseras och får formen av konceptuella textbaserade verk, sedan skrivs de tillbaka på kroppen, som för att påminna om deras ursprung. Det är en handling som paradoxalt nog närmare påminner om maktens och lagens inskription på kroppen än den subjektiva och socialiserande handling där man uttrycker sin personlighet och egenvalda identitetstillhörighet. Men det är inte samhällets lag, likt de franska liljor som förbrytare märktes med i det monarkistiska Frankrike i slutet av 1700-talet, som ristas in i kroppen, utan det egna konstnärliga regelverket.
Bland dessa tatueringar på Guermouches kropp finns på vänster underarm också en text som lyder "[email protected]". Tatueringen hänvisar till Sent Items, det verk du just nu håller i handen. Bokens sammanställning är grundad på ett regelbaserat urvalssystem av e-postmeddelanden sända under Guermouches första tre år som student på Konstfack. Adresser och telefonnummer har censurerats, i övrigt följer de i kronologisk ordning.
Det känns lite märkligt att skriva om ett sådant verk, där mitt namn förekommer så frekvent. Jag hoppas jag besvarade de flesta av breven. Vad jag vet är att jag är numera är alltför invand och tillvand i den här konsthögskolemiljön. Jag har ingen distans men jag föreställer mig Guermouches biografi just i detta tidsskede representerad på detta sätt både vecklar upp futtigheter, viktigheter, vardagligheter och interna katastrofer. Man märker ibland ett temperament i dessa texter, men förundras också över karaktären av levande instans som konststudenten framträder som. Man undrar: var detta planen? Skrevs alla dessa e-postmeddelanden för ett framtida verk – det verk du håller i handen? Fanns det distanserande elementet redan där? Blicken utifrån, den som ömsom belyser, representerar och parodierar en viss ton och en viss språklighet i ett visst system. Den som också har makten att skapa historia, om än marginell.

----------------------------------------------